Jag saknar våra turer,i skogen,i paddocken,ute efter vägarna i det kolsvarta mörkret,jag saknar att sitta där uppe,jag saknar det,det går inte ens att sätta ord på det.

Om två dagar,på Torsdag,klockan två ska vi vara tillbaka på kliniken igen för återkontroll,jag kommer hoppa av glädje om hon är bra då så vi kan börja skritta ut igen,komma igång igen.Jag vill att allt ska bli som förut.Men i allt det här dåliga,har vi faktiskt kommit varandra väldigt nära,alla dagar jag tillbringat där,tränat från marken,bara varit flera timmar har gett resultat.Hon stannar när jag säger halt,backar när jag säger backa osv.Hon lyssnar så otroligt bra på mig.Visst det är så mycket jobb kvar,mina kompisar kan inte leda henne,men snart så ska nog vem som helst kunna göra det.Men när jag alltid har kontrollen och hennes tillit så känns det faktiskt sjukt bra för mig,då är jag nöjd.

Vi kommer aldrig sopa banorna inne på tävlingsbanorna,men vi kommer göra så himla mycket annat.

Jag är så stolt över hur bra hon har blivit och kan ge mig själv en liten klapp på halsen för allt jobb jag lagt ner,det var så värt det.Känslan när allt slit har gett resultat,obeskrivligt är det!

Nog med det,imorgon ska jag vara på körskolan för en sista körning,så ska slå upp mina böcker och plugga lite teori.Sitter just nu med ricinolja i håret så ska även skölja ur det,som är ett heltidsjobb,ucsh vad jobbigt det är.

Imorgon ska jag även ta hand om min kusins häst,ska bli sjukt kul att få rida igen efter några månaders uppehåll.

Kan inte förstå hur man kan sakna något så mycket,galeeeeet vad jag ÄLSKAR det jag håller på med,hästar,markarbete,ridningen,ååååååh så kul.Love life typ

Okej,nej,jag har utegångsförbud tills på Julafton,men jag har ju hästarna,så jag överlever nog!

Ska börja blogga igen nu,följ mig och Minnah,i med & mot gång!