Jag saknar min andra halva,noppe.Jag känner mig helt jävla osynlig.
Alla bara kastar skit på mig,jag har inget självförtroende alls.När jag lyckas bygga upp det en aning så säger/gör någon något så det rasar igen.Varför ska folk vara så snabba på att döma en,efter utseende och personlighet?
Jag är så less på att vara någon sorts soptunna av något slag.Typ en latrin soptunna,seriöst det känns som det?
Tur att jag har hästarna,dom får mig att vilja fortsätta kämpa på iallafall och inte ta en spade och gräva min egen grav.Har funderat så många gånger varför jag ens existerar,ibland vill jag gå över till den andra sidan.Just för att slippa allt och bara leva i nuet,njuta av sekunden utan att varje gång jag sluter ögonen fyllas med gråten i halsen för att vara otillräcklig.Som i denna stund vill jag bara försvinna.Jag är helt tom,efter att mitt hjärta lämnat min sida.Vem kan leva utan hjärta?Inte jag iallafall.
Fan,nu sitter jag här och gråter igen.Vet inte ens över vad,eller jo,fast ne eller jo det vet jag.
En sak som jag har insett är att igenom alla år så har alla bara kört med mig,utan stopp.
Jag har varit någon som alla har varit med när dom andra inte kunnat,vad är det jag gör så fel hela tiden?
Varför ska jag gråta varje kväll,hundratals tårar?Varför ska jag ha det så här jävla dåligt?
Jag har min fina familj och min häst,men har jag vänner?Jävligt få för alla har hittat andra,bättre än mig.
Jag räcker ju fan inte till någonting,jag är ju helt jävla värdelös.
Varför ska jag leva i detta helvete,när jag enligt mig förtjänar bättre?!
Varför ska jag fortsätta kämpa när jag egentligen inte har en vettig anldening att göra det?
Jag är bara blyg,men såklart man blir tillbaka dragen av allt som har hänt mig.
Jag vill inte leva mer,inte i detta tillstånd som jag dagligen förtränger men återigen då och då bryter ihop över.
Jag orkar inte,ingen förstår mig.
Jag blir aldrig sedd eller hörd.