Ska försöka sammanfatta ihop allt till en kortare text så det inte blir så mycket att läsa!

Det började redan när jag var liten,väldigt tidigt.Jag började på riskola och det var redan då som just jag fick de mer busiga,pigga och bångstyriga hästarna.Jag hade första gångerna ingen kontoll,de bara sprang och bocka omkring.Men allt efter hand som jag red dem så märkte jag att vi gjorde framsteg,små som stora.Jag vart överlycklig kom jag ihåg när en som hette Mascot fattade galopp när han tidigare gånger bara sparkat bakut och sedan segtravat och inte fattat den.När jag skulle ta hand om han i spiltan första gångerna bet han mig och tryckte in mig i väggen och ju mer jag var hos honom och tog hand om han,ryktade,pratade och gosade med han vart han allt mer snällare mot mig och trevligare.Efter ca en månad gnäggade han när jag kom in i stallet,jag vart superglad och ville åka till han hela tiden.Det fortsatte så i alla 7 år jag red på ridkolan,jag fick alltid rida de pigga,hispiga och skygga hästarna.Desto mer jag red och tog hand om dom desto större framsteg gjorde vi tillsammans.Jag kom så nära allihopa,vi hade det så roligt men ändå riktigt kämpigt med varann.Jag slutade där på grund av många skäl,gillar inte ridkolor och då jag hyrde en ponny under en sommar därifrån så tyckte jag det var så jobbigt att se honom där då han inte trivdes och att massa andra tog hand om han.

Men tiden rullade iväg och ohanterbara Noppe kom till mig.Efter ett år gick vi skilda vägar,min längd sa stopp och av andra skäl.Så nära som vi kom varanndra står jag inte med någon annan,vi vart verkligen ett.Litade på varanndra till 100 % i alla lägen,gjorde allt tillsammans.Vi vart verkligen bästa vänner,betydde allt för varanndra.Vi vart som oskiljbara.
Jag tog han på foder då jag ville ha något att jobba med,någon som först gjorde ingenting för mig men sedan allt för en.Han kunde ingenting,allt skulle jag behöva ta om från början precis som med ett föl.Men jag ville hjälpa honom.Han mådde inte bra,han behövde mig.Vi behövde varann.Jag såg någonting i honom som ville ut,jag visste att han inte var sån som på provridningen.Det var inte han själv.Det visade det sig också,det var inte han.Första månaderna var hemska,grät varje dag.Men till sommaren/våren började allt falla på plats och vi vart ett.När jag klarade av honom på helt egen hand så kändes det som om jag klarar av vad som helst.

Nu när jag letar/letade ponny sökte jag efter först och främst något att jobba med.
Någon jag kan ge precis det den behöver.Jag har inga krav,anser inte att man behöver det.Det ända viktiga är att det klickar eller känns rätt.När man åker därifrån ska man känna en iallafall lätt saknad.Det gjorde jag med Minnah.Det klickade sådär vid första ögonkastet,det kändes bra.Som om vi behövde varann,vi kändes ganska lika.Envisa,tjuriga,bestämda men jag är lite mer mot det lunga hållet och hon mer mot det stressiga hållet.Då behöver hon nog mig också som är lugn.