Det började igår,när jag och Emma satt hemma hos henne och kollade på film.

 

Jag kände hur det började sakta men säkert hugga i min rygg.Såklart blir jag som vanligt rädd,rädd för att behöva kämpa mig igenom ännu en natt med kramper.Som jag nu i tre års tid behövt gjort tusen gånger om.

Nu som tur är så var det ett tag sedan jag hade sådär ''dödligt ont''.Kanske en månad sedan,så lång tid utan extrem smärta har det aldrig gått förr.Men vi släkte ner,skulle sova.Jag blev distraherad av datorn vilket bara gjorde så att det förvärrades.Så vid 02.00 någon gång bestämde jag mig för att cykla hem,så jag trampade mig hem.

Jag var nära på att hoppa av cykeln och bara lägga mig ner och typ,dö.

Men jag tog mig hem,efter många om och men.

Jag vräkte i mig smärtstillande,mamma värmde värmekudden och gjorde varm oboy men inte ens de kunde jag ta hjälp av.Jag gick runt mitt i natten,skrek av smärta,vred och vände på mig,bankade huvudet i väggen av någon konstig anledning.Jag tappade vid vissa tillfällen andan helt och fick panik,vilket ledde till att jag satt och spydde luft av smärtan men jag kunde inte få upp någonting.Efter ca 6 h var jag helt utmattad och däckade ihop.

Det här tar kol på mig.Jag vill stämma sjukhuset på pengar för att det inte gör någonting åt det.

Jag har provat allt,till och med saker de använder på hästar när dom har ont i ryggen,ström.

Men ingenting funkar.I tre år har jag kämpat mot dessa smärtfyllda nätter,i tre år har jag levt som en handikappad.

Jag vet precis varför jag inte har några vänner kvar nästan,det är därför att jag aldrig kan sova borta utan att behöva åka hem,jag kan inte göra roliga saker,bara sitta hemma och ruttna.

Jag kan ibland inte ens ta hand om min egen ponny utan att jag måste uppleva dessa smärtor som gör att jag inte kan ge den vad den förtjänar,ibland får mina ponnysar vila på grund av att jag inte har orken.Jag känner mig som världens hemskaste människa.Jag tar kol på mina föräldrar när jag ständigt säger att jag ska ge upp,att de får klara sig utan mig,att jag vill och tänker ta självmord,att jag hatar mitt liv.

Ingen förtjänar att leva med mig,jag är bara ett problem.

Jag förstår varför alla undviker mig,jag klagar bara på att jag har ont,ont ont.

Jag vill verkligen inte leva längre,jag tycker inte att det här är kul.Jag kan ingenting,vart kommer jag med ingenting?

Ingenstans.